Att vara extrem?

Igår grät jag framför tv:n. Det var inte ett ljuvt sårbart snyft, det var liksom hulkgråt. Varför?

Jag hade bänkat mig framför "food hospital", och bevittnade hur en liten fin kille på 3 år blev botad ifrån epilepsi. Han gick ifrån att ha upptill 300 anfall om dagen, till inga. Inga epileptiska anfall över huvud taget. På två månader. 

Jag blev så berörd att jag inte kunde hålla gråten borta.  

Läkarna på "food hospital" satte honom på en ketogen kost, det vill säga att han fick en kost nästan helt utan kolhydrater. Ingen frukt, ingen läsk, inga kakor, inget godis, inget vitt mjöl..... Istället skulle han få sin energi ifrån fett. Och han fick lysande resultat, han blev frisk. 

Läkarna var noga med att poängtera riskerna i ett sådant kost-val. Farorna. Viktigheten att genomföra kost ändringarna i samråd med läkare.  Att det var experimentellt. 

Det fick mig att undra. Var gick det snett? När blev det så att ett fettrikt kosthåll måste övervakas, men ingen höjer ögonbrynen när kosten består av 60, 70 kanske 80  % kolhydrater. När sockret åker bananas i våra blodomlopp.  När läsk, light saft, fettfri mjölk och margarin ingår i den dagliga kosten? När fett-reducerad turkisk yoghurt marknadsförs som "proteinrik och sund? (Det klart att den är proteinrik, allt det sunda mättande fettet är ju borta, då gjenstår ju bara proteinerna och kolhydraterna). Då behövs ingen övervakning?

Oliver och parmesan.

Hur kan en kost som ställer sig så stark i kampen mot diabetes, ADHD, epilepsi, cancer, övervikt..... fortfarande klassas som experimentell? Och till och med farlig? När lät vi någon annan ta makten? 

Hur kunde det naturliga bli fult?

2013, och världen är beroende av coca cola. 

Här kommer ett uttalande som gör att du tycker att jag är extrem (?): jag kommer aldrig att bjuda på läsk på barnens kalas. Jag kommer inte att dela ut cigaretter heller. 

Och vill du höra det värsta? "Food hospital" var sponsrat. Utav Cheese doodles.